Igår hade jag äran att vara en av tre huvudtalare på Skolverkets konferens om svensk forskning om 1:1. De två andra talarna var Susanne Kjällander och Åke Grönlund. Tillsammans gav vi tre forskningsbilder, utifrån skilda perspektiv, som lyfte fram såväl likheter som skillnader i våra resultat. Marie Linder har satt ihop en Storify med presentationerna, en videoinspelning och sammanfattningar av dagen.
Berner Lindström gjorde sist på dagen en summering och pekade bland annat på det intressanta faktum att utöver att det är stor skillnad mellan beredskap, kunskaper och attityder mellan skolor i Sverige, är det också stora skillnader INOM skolor. Resonemanget har god återklang i min forskningsöversikt, som mestadels består av amerikansk forskning genomförd 2006-2010 (studien återfinns under titeln What is our current understanding of one-to-one computer projects i min avhandling). Det tar 5-15 år innan en innovation får fullt genomslag i en organisation sägs det. USA ligger 6-10 år före Sverige när det gäller 1:1. Det innebär att en slutsats kan dras: Tidsfaktorn har liten betydelse för att jämna ut skillnaderna inom en skola, dvs mellan del lärare som bäst använder datorn i undervisningen och de som är sämre. Det skall alltså till andra åtgärder.
Således krävs ett medvetet arbete för att höja lärarkårens digitala kompetens och kanske framför allt kårend didaktiskt digitala kompetens. Jag menar att problemet måste betraktas ur ett flertal nivåer samtidigt.
Individnivå
Utifrån den enskilde läraren behövs ansatser för att minska det skrämmande intryck datorn kan ge. För den som är väl verserad med användning av dator i klassrummet kan det tyckas vara en främmande beskrivning, men tro mig att det finns lärare som tycker det är både svårt och obehagligt med datorer i klassrummet. Igår sade jag, kanske med lite för breda penslar, att pedagogiska pubar och teachmeet är goda ansatser i all ära, men mycket av en klubb för inbördes beundran. De är mycket bra, de är utvecklande, men det som är bra kan alltid bli bättre. På individnivå anser jag därför att eldsjälarna behöver ta på sig ett ”eldsjälsmentorskap”, det vill säga verkligen försöka prata med sina änu icke frälsta kollegor i det dagliga arbetet om datoranvändning i skolan på ett icke-skrämmande sätt. Låter enkelt men är faktiskt svårare än man kan tro.
De lärare som å andra sidan är ovilliga att ens försöka utveckla sin digitala kompetens och därefter sin didaktiskt digitala kompetens måste försöka ge sig tid att våga prova, våga fråga och våga testa. Möjligheterna saknas knappast! Faktiskt skulle jag till de lärare som håller tillbaka utvecklingen vilja ställa frågan: Varför är du lärare? Är det rimligt att du är lärare när du undanhåller eleverna att bli förberedda för sitt framtida yrkesliv på bästa möjliga sätt? Skolan är på sätt och vis en unik arena där det är möjligt att sätta sig på baken och vägra. Jag undrar stilla vad som skulle hända med den sjuksyster eller läkare som vägrade gå över till moderna narkosmetoder och envisades med att fortsätta söva med eter? Skulle omvärlden finna det rimligt? Det är faktiskt så, att genom en bakåtsträvande och IT-fientlig inställning skapas ojämlikheter mellan elever. Varför skall elever som är begåvade med vissa lärare vara mer lyckligt lottade och bli bättre förberedda för framtiden än de som har andra lärare? Jag begär inte att du skall älska datorn. Jag begär däremot att du som individ tar ansvar för de elever du har och att du är villig att försöka. Inte mer än så.
Skolnivå
Det räcker emellertid inte att de enskilda lärarna tar ansvar. På skolnivå måste också digital kompetens och didaktisk digital kompetens stimuleras. I Unos Uno pekar Åke Grönlund på just ledarskapets betydelse. Kloka Edward Jensinger understryker och menar att rektorn måste bidra till utvecklingen genom att kratta manegen och skapa goda förutsättningar för utveckling, driva en tydlig pedagogisk ide och lyfta fram de goda exemplen. Jag håller med om detta. Det kollegiala lärandet i det utvidgade kollegiet kan av rektor systematiseras och tas tillvara på och delas även till de som inte är fullt så aktiva i exempelvis sociala medier. Varför inte genom att arrangera snabba erfarenhetsutbyteskonferenser mellan lärarna? Detta är rektors uppgift.
Det är också rektors uppgift att aktivt arbeta för att skapa en kreativ och tillåtande miljö. Som John Cleese en gång sa (fritt citerat): ”Det bästa sättet att döda kreativitet är att göra folk rädda för att göra misstag”. Skolans övergripande idéer, visioner och mål bör också alltid ha ett inslag av digital kompetens och didaktisk digital kompetens som sedan följs upp på individuell basis vid medarbetarsamtal.
Vidare tycker jag också att de enskilda skolorna kan göra mycket genom att involvera skolbibliotekarierna som mentorer för lärare. På så vis blir det inte fråga om prestige eller makt mellan lärare när de skall ha utbyte av varandra utan avsevärt mycket mindre värdeladdat. Det gäller att få den utomstående blicken på sin verksamhet; en bakgrundsfond att bolla sina idéer och funderingar mot. Skolbibliotekarier har här en mycket viktig roll att spela och en god kunskap att utgå från.
Samhällsnivå
Naturligtvis bör åtgärder också vidtas på samhällsnivå. För någon dag sedan gick remisstiden ut för SOU 2014:13, som bland annat föreslår ett tydliggörande av digital kompetens i enskilda ämnen och ett lärarlyft för att höja den digitala kompetensen. Huruvida det blir åtgärder i praktiken av detta vet vi ännu inte men slutsatserna i rapporten är viktig. En nationell IKT-strategi kan bli [edit: blir] ett alternativ eller komplement de till förslag till förändringar som återfinns i SOU 2014:13. På makronivå är det också viktigt att framhålla att taktikerna och kompetensen är högst skiftande mellan skolans huvudmän. Det är inte ovanligt att finna IKT-strategier för skolan som är tämligen tekniskt orienterade men dessvärre knapphändiga och populistiskt orienterade när det gäller utformningen av pedagogiska strategier. En dellösning på de skiftande villkoren är någon slags krav på uppknytning till nationella riktlinjer och krav, gärna då med en massiv stödstruktur att använda sig av. I Norge finns exempelvis ett IKT-center för utbildning. Kanske något att ta efter för Sverige? Kan Skolverket spela en roll här?
Till sist måste jag lyfta ytterligare en sten att vända på, nämligen lärarutbildningen. Förberedandet av studenter för att arbeta med digitala verktyg är, vågar jag säga, bristfällig. Här behövs en tydlig upprustning med tydligare inslag av förberedande av yrkesrollen som lärare i den miljö som 1:1 innebär.
Är lärarstudent och håller med om att lärarutbildningen inte förbereder oss studenter för att använda digitala verktyg. Kan inte påstå att jag känner mig redo för att använda datorer, ipads etc i min undervisning.
Skolverket och det gamla utbildningsdepartementet har gjort allt för att man inte skall utbilda lärare och göra dem mer digitalt kompetenta. Digital kompetens är ju en del av MIK (Medie- och informationsKunnighet) coh det vill ju verkligen inte skolverket eller utbildnningsdepartementet beblanda sig med.
Jag vill varmt rekommendera – dem som ännu inte läst den – Tomas Dalströms bok ”Bästa texten – Läseboken/Skrivboken” Den förklarar hur läs-och skrivprocessen går till ur hjärnans perspektiv. Tomas Dalström redogör också för hur vi påverkas av skärmar, displayer, multitasking och störande miljöer.Vi får också veta, varför smartphonen gör oss dummare…Dalström föreläser i i Talarforums regi i ämnet i Umeå den 18/11.
IT – kompetens framställs idag som den stora problemlösaren på elevernas bristande kunskaper i skolan, och det är ofta lärarnas påstådda okunnighet i ämnet som tillskrivs en del av skulden. Personligen har jag retat mig på den här typen av tunnelseende som har präglat de senaste åren av skoldebatt. De lärare som inte genast ”sväljer hela konceptet” utan först stannar upp och reflekterar, uppfattas ofta som bakåtsträvare och inkompetenta.
Efter att ha läst Tomas Dalströms välformulerade bok, har jag fått bekräftat att t ex en-en-satsningen med datorer till varje enskild elev inte på långa vägar enbart är av godo, eftersom läsning på skärm både tar längre tid och ger sämre förståelse under vissa omständigheter. Det är exempelvis viktigt att vi läser på papper för att hjärnan ska vara med på noterna och göra det möjligt för läsaren att särskilja vilken information som är viktig. Om vi låter eleverna välja mellan e-bok och traditionell bok, väljer majoriteten en tryckt bok att hålla i handen,med förklaringen att ”det man läser i bok stannar kvar.”
Dessutom är både unga och vuxna idag så hårt ansatta av tillgänglighetsstress p g a multitasking, att vi alla nog skulle må bättre av några helt teknikbefriade lektioner emellanåt. (Exempelvis när vi diskuterar och analyserar litteratur och andra texter av olika slag.)
Om vi ska komma tillrätta med problem som bristande läsförståelse, måste vi läsa böcker och kommunicera utan störande datorer, skärmar och mobiler, och jag tycker mig se och höra i min dagliga didaktiska omgivning, att alltfler gymnasister föredrar det direkta samtalet, texter utskrivna på papper och utrymme för eftertanke och arbetsro. Det skapar vi inte i ett digitaliserat klassrum. Tekniken är fantastisk som hjälpmedel och visst ska vi använda den när vi behöver den, men IT får inte bli en ny religion, för då är vi illa ute. Andelen elever som lider av talängslan har mångdubblats under de senaste åren, något som också direkt är en följd av att skolan inte värnar om att skapa trygghet i det levande samtalet människor emellan. Och till sist: Man behöver inte vara inkompetent som lärare därför att man inte sväljer fenomenet ”den digitaliserade skolan” med hull och hår.
Hej Ylva,
Jag tycker du har en intressant ingång, och jag kan delvis hålla med dig. Det kognitiva perspektivet på lärande har i alltför stor utsträckning hållits på armlängds avstånd från pedagogiken. Troligen kan historiska skäl till detta spåras, bland annat i det att pedagogiken en gång växte ut ur psykologin. I ett försök att då distansiera sig till psykologin som en egen disciplin kan haft en sådan effekt i en pendelrörelse är psykologiska perspektiv på lärande närmast varit fult på många lärarutbildningar.
Jag skriver i min avhandling lite granna just om läsande på skärm och kommer till ungefärligen samma slutsatser (men från ett annat perspektiv) som Dalström. Detta är ju på intet sätt nytt utan har också skrivits om av bland annat Ellen Rose som jag har citerat här på bloggen nånstans. Som fenomenolog i botten håller jag helt med dig om att den traditionella boken inbjuder till andra upplevelser av läsning än nya distributionssätt av texter. Huruvida den traditionella boken kommer att ersättas av elektronisk dito tål väl att diskutera, men klart är att lärarkåren idag måste vara medveten om skillnaderna däremellan och ha strategier för att hantera saken.
Men för mig handlar frågan om 1-1 inte om teknik som självändamål. För mig handlar det inte om att allt läsande skall ske på dator, eller att frånta barn och ungdomar sin rättighet till lärande på annat sätt. För mig handlar det om att använda tekniken på ett adekvat sätt när den tillför något. I annat fall, när den inte tillför något, bör den inte användas. Så enkelt är det. Jag älskar min kockkniv från Global. Den gör sitt jobb i köket, och någon gång använder jag den också när en lite nättare skalkniv egentligen skulle vara mer praktiskt. Bara för att det är kul, bara för att jag gillar den. Jag skulle dock aldrig få för mig att använda den som stekspade eller som fjärrkontroll till tv:n. Jag tror nog att svensk lärarkår är enig med dig där. Datorn i klassrummet handlar inte om en romantisk bild där datorn ”tar över allt” utan används när det är bästa möjliga metod att nå ett mål. I andra fall skall andra approacher användas.
Samtidigt bör man också vända på perspektivet. Datorn ÄR en omvälvande innovation i klassrummet som ”kallar” på betydande förändringar. Det förändrar onekligen praktiken ungefärligen på samma sätt som användandet av pennor en gång ändrade grundförutsättningarna för lärande. Det är en verklighet lärarkåren inte får blunda för. Det vore oetiskt och ett icke respektfullt sätt att utöva sitt yrke i förhållande till de barn som är beroende av dig som lärare.
Min slutsats är faktiskt densamma som din, vilket jag bland annat tog upp på Skolverkets konferens i samtalet. Eleverna behöver balansera datoranvändandet – som blir snabbt, rappt och just-in-time orienterat – med ett mer reflekterande arbetssätt som förutsätter samtal och dialog för bildning. Just denna balansgång är ytterligen central, vilket inte minst tar stort utrymme när jag talar om stretchad kunskap (såväl i min avhandling som i den kommande boken om stretchad kunskap i teori och praktik).
Slutligen: Att använda Datorer på ett okritiskt sätt är kanske det jag minst av allt vill stimulera. Det är nog allmänt känt att jag håller en kritisk ståndpunkt i den frågan.
Det är det hela mitt blogginlägg handlar om – att använda datorn som EN AV MÅNGA vägar mot framtidssäkrad kunskap som förbereder ALLA elever (genom att utnyttja de kompensatoriska möjligheter datorn ger) för yrkespositioner och fostrar till demokratiska medborgare. Det har lärare en skyldighet att göra, enligt mig.
Vilket underbart svar! Då är vi absolut överens. (Det insåg jag inte till en början .)
Jag arbetar i en miljö på gymnasiet , där vi präglas av pålagor från kommunala politiker som har introducerat bl a en-en utan att tillfråga eller introducera oss lärare ingående . Därför blir det rörigt och oklart på många punkter , samtidigt som många tror att alla problem försvinner , bara alla elever får en egen dator ( något som de flesta redan har hemma). Många elever blir trötta av datorerna och de flesta hamnar på Facebook och missar sin huvudsakliga uppgift. Från början fick vi order om att ”inte skriva ut något enda papper” från IT- kontoret , vilket inte är möjligt och inte heller önskvärt . Det blir tröttsamt att bara läsa på skärm . IT- kontoret är ju inte heller vår pedagogiska ledare, utan vi lärare är experter på didaktik i många avseenden. Det var balansen jag saknade, och nu förstår jag, att även Du efterfrågar den i det här tekniska sammanhanget. Att vi tar till tekniken där den fyller en funktion. Stort tack för det förtydligandet !
Ylva!
Stort tack – och vad skönt att jag kunde reda ut saker och ting. Det är bra att veta när man inte är kristallklar! Tack!