I nätskriften Skola och Samhälle publiceras idag en artikel med titeln Hög tid att utbilda lärare för hela yrket! Det är en apell som pekar på att lärare, utöver sina gängse kunskaper, behöver bli bättre på relationell kompetens för att nå fram till läroplanernas skrivningar om att skolan skall främja elevernas personliga utveckling och förmåga till inlevelse. Men vad är relationell kompetens egentligen, och hur skall man nå dit? Det kan lätt göras till en fråga om flum, men är faktiskt för mig också en fråga om skolans bildande uppdrag. Artikelförfattaren skriver så här:
Få har ens tänkt på att en sådan utbildning behövs, än mindre på hur den skulle kunna se ut. Precis som vi är genetiskt förberedda för att lära oss tala finns en begynnande förmåga att relatera till andra när vi föds. Hur utvecklade dessa förmågor blir beror på människorna omkring oss och här har skolan ett stort ansvar. Ingen rektor skulle anställa en lärare i svenska bara för att den sökande har svenska som modersmål. Därtill behövs kunskaper om språkets uppbyggnad och användning, om grammatik, ordförståelse, stilarter, skön- och facklitteratur mm. Ingen skulle heller komma på tanken att det är föräldrarnas sak att lära sina barn allt detta. Men när det gäller förmågan att samspela med andra och förstå vad som gynnar/hämmar växt och utveckling på relationsområdet är det precis vad som sker. Den svårutrotade föreställningen att vissa är födda till pedagoger och andra inte gör det svårt att få gehör för krav på dokumenterad relationell kompetens hos den som vill ha en lärartjänst.
Författaren nämner fyra vägar till relationell kompetens genom lärarutbildning. För det första lämplighetsprövning. På mitt lärosäte arbetar vi just nu med ett ett sådant projekt tillsammans med Högskolan i Jönköping när det gäller uttag till lärarprogrammet. En komponent i lämplighetsprövning skulle kunna beröra relationell kompetens. För det andra krävs teoretiska studier i psykologi och socialpsykologi. Här kan jag som lärarutbildare se att vi redan har en del av det som krävs, men dess uttalade funktion kan tydliggöras och förstärkas. För det tredje krävs regelbundna reflektionsgrupper i en sådan utbildning. Här finns skäl att vara självkritisk. Resonemang av den här typen tenderar att bli fokuserade till enskilda kurser på lärarutbildningen men behöver alltså kontinuerligt aktualiseras, gärna utifrån studenternas vfu. För det fjärde menar artikelförfattaren också att det krävs en genomgång av den egna livshistorien. Att reflektera över sig själv, sina val, och sitt relationsbyggande.
Hela artikeln kan du läsa här.
Foto: Kalexanderson via Foter.com / CC BY-NC-ND
